Snart är jag gammal
Imorgon blir jag 27, och det känns urgammalt! Det betyder ju att jag är vuxen nu, och hur ska det gå?
Idag gick jag och Kruse en kort sväng på ridbanan. Snacka om att han gick helt bananas när jag kom med sadeln. Det frustande vilddjuret stod på stället och studsade medan jag sadlade, tränset kunde han knappast få på sig fort nog och sen var det full fart ut.
Eftersom det finns en uppstigningspall utanför stallet tänkte jag i mitt enfald att då blir det ju smidigt att komma upp, men icke. Hästrackarn kunde inte stå stilla tillräckligt länge för att jag skulle hinna upp på pallen, än mindre hinna upp på honom, så vi fick vackert gå några varv på ridbanan innan han taggat ner så pass att det räckte med att jag rabblade ett gäng svordommar för att han skulle stå still.
Trots att jag inte ridit på så länge så kändes det helt som vanligt att sitta i sadeln och Kruse visade sig från sin bästa sida och tuggade på bettet och tyckte att han var superduktig. Riktigt trevligt var det, och jag var bara lite, lite öm i fogarna efteråt. Men helt klart värt det!
Kanske världens gladaste fjordhäst
Idag gick jag och Kruse en kort sväng på ridbanan. Snacka om att han gick helt bananas när jag kom med sadeln. Det frustande vilddjuret stod på stället och studsade medan jag sadlade, tränset kunde han knappast få på sig fort nog och sen var det full fart ut.
Eftersom det finns en uppstigningspall utanför stallet tänkte jag i mitt enfald att då blir det ju smidigt att komma upp, men icke. Hästrackarn kunde inte stå stilla tillräckligt länge för att jag skulle hinna upp på pallen, än mindre hinna upp på honom, så vi fick vackert gå några varv på ridbanan innan han taggat ner så pass att det räckte med att jag rabblade ett gäng svordommar för att han skulle stå still.
Trots att jag inte ridit på så länge så kändes det helt som vanligt att sitta i sadeln och Kruse visade sig från sin bästa sida och tuggade på bettet och tyckte att han var superduktig. Riktigt trevligt var det, och jag var bara lite, lite öm i fogarna efteråt. Men helt klart värt det!
Kanske världens gladaste fjordhäst
Ännu nån vecka gången
Ja, nu ligger jag i soffan med datorn på magen som guppar hejvilt. Det är en väldig aktivitet där inne, och är ynglet lika livligt när det kommer ut så överväger jag att sätta fast denne i löplina eller nånting för jag kommer då inte orka att hänga med.
Just nu går funderingarna på högvarv, hur jag ska orka med att jobba så länge som möjligt, då jag har ett ganska fysiskt krävande jobb och det finns ingen riktig omplaceringsmöjlighet. Jag har tittat lite på möjligheterna att få gravidpenning så jag kan vara hemma ett tag innan dagen D, men det känns så besvärligt. Men jag måste prova i alla fall. Lyssnar jag på vad folk tror så ser mina chanser för gravidpenning bra ut, men man vet ju aldrig.
Veckans utvikningsbild:
Bilden är tagen i lördags, alltså när jag var i vecka 22
Det känns hyffsat udda att lägga ut magbilder på internet, men vad gör man inte för Linneas skull ;) hon har ju ändå sagt att hon ska ta med sig Hugh Jackman åt mig när hon kommer tillbaka från Australien.
Viktkurvan pekar stadigt uppåt. Hittills har jag ökat med 6 kg. Andreas påstår att jag äter som en skogshuggare men jag tror att han överdriver för han äter fortfarande större portioner än mig, så det så.
Kruse verkar ha landat nu i alla fall, för han är sitt vanliga trevliga jag igen. Skönt tycker jag. Vi har tänkt att rida lite hur länge som helst nu, men min ork har inte riktigt talat till Kruses fördel. Igår försökte han lura mig till att träna trix när jag hälsade på i hagen så jag lovade att vi skulle hitta på nånting idag istället. Får se vad det blir för nåt. 
15e januari
Jag begriper inte att man står ut med att ha hästar som inte respekterar folks personliga utrymme. Jag har lite svårt att acceptera hur dom andra hästarna i stallet uppför sig när en människa håller i grimskaftet. Nu är det ju inte mitt ansvar hur man ska fostra sina hästar, men jag tycker det är lite otrevligt att bli bufflad på.
Kruse fick träna trix i hagen igår och det tyckte han var jättekul. Eftersom jag är väldigt mån om mitt personliga utrymme så är det senaste tricket att Kruse backar när han tigger. Tidigare har han sparkat med ena frambenet när han velat busa till sig godis, men eftersom jag inte vill känna mig trängd, och inte vill att han råkar kicka ner framtida barn så kändes det som att lära honom backa undan var en väldigt bra lösning. Han fattade det väldigt snabbt :) 
Mitt största problem just nu är att Kruse är så sjukt sugen på att jobba och jag vet inte riktigt vad jag ska erbjuda. Vi ska provrida ridbanan nån dag, men han räknar inte skrittdressyr till riktigt arbete.
2011 års lärdom, hårdträna inte din fjordhäst, för han kommer lära sig att det är mycket roligare än att vara konvalecent. 
Goda tider
Snorungen Kruse
Nu har Kruse bott i sitt nya stall en vecka, och jag har precis kommit hem från morgontjänstgöringen och håller som bäst på att inta en stadig portion havregrynsgröt.
Första helgen i stallet gick bra, tycker jag. I måndags när jag och syrran kom dit så var inte Kruse i sin hage. Efter mycket sökande så hittade vi honom längst bort i dom andra hästarnas hage där han försökte gömma sig i en skogsdunge. Troligtvis hade han smitit in till dom, och sen åkt på stryk för han hade några sparkskador på baken och ena hasen. Inget som verkade jätteallvarligt, men han var lite öm, och vansinnigt sårad över att dom andra hästarna varit så taskiga med honom.
Jag, som varit ganska lugn en längre tid nu, blev jättenojjig att han skulle göra det igen och få benet avsparkat, så ringde alldeles upp i varv till Andreas dagen efter och bad honom åka till stallet och titta så alla hästarna var på sin plats. Snällt nog så gjorde han det och resten av veckan har allt varit i sin ordning.
Kruse gör sitt bästa för att försöka förstå nya ställets rutiner, och har därmed också hamnat i nåt sorts snorungetrots där han testar mitt ledarskap. Jag måste vara superkonsekvent för att han ska skärpa till sig och vara något så när trevlig, men det går väl över snart hoppas jag. Vi skulle behöva tips på lite övningar att sysselsätta hjärnan med också, för i sitt trotsande så gör han nästan vad som helst för att bli aktiverad. Men min fantasi är ur funktion för tillfället.
Första helgen i stallet gick bra, tycker jag. I måndags när jag och syrran kom dit så var inte Kruse i sin hage. Efter mycket sökande så hittade vi honom längst bort i dom andra hästarnas hage där han försökte gömma sig i en skogsdunge. Troligtvis hade han smitit in till dom, och sen åkt på stryk för han hade några sparkskador på baken och ena hasen. Inget som verkade jätteallvarligt, men han var lite öm, och vansinnigt sårad över att dom andra hästarna varit så taskiga med honom.
Jag, som varit ganska lugn en längre tid nu, blev jättenojjig att han skulle göra det igen och få benet avsparkat, så ringde alldeles upp i varv till Andreas dagen efter och bad honom åka till stallet och titta så alla hästarna var på sin plats. Snällt nog så gjorde han det och resten av veckan har allt varit i sin ordning.
Kruse gör sitt bästa för att försöka förstå nya ställets rutiner, och har därmed också hamnat i nåt sorts snorungetrots där han testar mitt ledarskap. Jag måste vara superkonsekvent för att han ska skärpa till sig och vara något så när trevlig, men det går väl över snart hoppas jag. Vi skulle behöva tips på lite övningar att sysselsätta hjärnan med också, för i sitt trotsande så gör han nästan vad som helst för att bli aktiverad. Men min fantasi är ur funktion för tillfället.
Natt två
Nu är det två nätter i det nya stallet och Kruse verkar ta det bra. Imorse var han mycket lugnare så jag tror han kommer anpassa sig alldeles utmärkt. Höet smakar gott och han skulle bra gärna vilja gå tillsammans med dom andra hästarna nu. Han har dessutom flörtat in sig hos en lågrangad söt arabtjej som jag tror skulle gå jättebra med honom. Men jag tror vi väntar med att släppa ihop alla hästarna till nästa helg, för jag vill ju gärna vara med och övervaka det hela.
God mat
God mat
Fjordhästen och tjockmagen
Nu är det mycket som hänt sedan sist. Andreas har varit hemma i flera veckor nu, han kom hem helskinnad och 30-års kalaset gick helt fantastiskt bra. Jag tror och hoppas att alla hade det jättetrevligt för det hade jag :)
Igår flyttade Kruse till sitt nya stall. Resan dit gick bra, väl där lullade han runt i hagen och kollade läget, pratade med dom andra hästarna över staketet och åt lite hö. När jag tog in honom på kvällen så hade han precis insett att han inte var hemma hos sig, och skulle han verkligen sova i den här boxen som inte ens var hans?! Upprörda känslor hos fjordhästen som inte alls förstod varför det blivit såhär.
Imorse åkte jag dit och hjälpte till med utsläppet och kollade så att Kruse överlevt natten. Det verkar han ha gjort iaf och han hade nog legat ner och sovit också för han var jättesmutsig på ena sidan, så det bådar ju gott tycker jag. I hagen sprang han fram och tillbaka och levde rövare innan alla hästarna var ute, då kunde han gå och äta sitt morgonhö. Jag ska åka ut igen under eftermiddagen och kolla så allt är lugnt.
Ja sen har vi ju tjockmagen dårå.. Den har dom senaste två veckorna sparkat hejvilt. Jag funderar ärligt på om ungen aldrig vilar? Vi var på ultraljud i onsdags och allt såg bra ut. Min enda noja den här tiden har varit tvillingar, men det kan jag stryka nu för det var bara en. Den verkar dessutom fått produktnamnet Isidor efter Mariannes gamla fjordhäst. Vet inte riktigt hur det gick till som...
28e maj är datumet satt till iaf.
Original-Isidor
Igår flyttade Kruse till sitt nya stall. Resan dit gick bra, väl där lullade han runt i hagen och kollade läget, pratade med dom andra hästarna över staketet och åt lite hö. När jag tog in honom på kvällen så hade han precis insett att han inte var hemma hos sig, och skulle han verkligen sova i den här boxen som inte ens var hans?! Upprörda känslor hos fjordhästen som inte alls förstod varför det blivit såhär.
Imorse åkte jag dit och hjälpte till med utsläppet och kollade så att Kruse överlevt natten. Det verkar han ha gjort iaf och han hade nog legat ner och sovit också för han var jättesmutsig på ena sidan, så det bådar ju gott tycker jag. I hagen sprang han fram och tillbaka och levde rövare innan alla hästarna var ute, då kunde han gå och äta sitt morgonhö. Jag ska åka ut igen under eftermiddagen och kolla så allt är lugnt.
Ja sen har vi ju tjockmagen dårå.. Den har dom senaste två veckorna sparkat hejvilt. Jag funderar ärligt på om ungen aldrig vilar? Vi var på ultraljud i onsdags och allt såg bra ut. Min enda noja den här tiden har varit tvillingar, men det kan jag stryka nu för det var bara en. Den verkar dessutom fått produktnamnet Isidor efter Mariannes gamla fjordhäst. Vet inte riktigt hur det gick till som...
28e maj är datumet satt till iaf.
Original-Isidor
6 dagar kvar..
.. Sen kommer Andreas hem! Det känns jättekonstigt att det nu snart äntligen är dags att få återgå till vardagen. Men vad skönt det ska bli att börja kunna slappna av igen, när min flock är samlad igen ;)
Igår när jag kom till stallet stod Kruse i boxen och såg alldeles jätteglad ut. Sen berättade Stefan att han hade ridit på Kruse in från hagen och att han hade varit lite busig, så jag misstänker att det hade nåt med den glada fjordhästen att göra.
Jag funderar på att skritta ett varv runt campingen idag och njuta av dagsljuset, får se om Kruse tycker det är en bra plan eller inte.
Just nu får jag lite ångest när min skärmsläckare går på, för den visar en massa bilder på Kruse från hans storhetstid. Jag vill veta NU hur hans användarbarhet kommer se ut i framtiden.
Jag har i alla fall hittat en ny stallplats, så första helgen i januari flyttar vi från Färjis. Det känns både lite läskigt och spännande, och jag kommer sakna Färjis jättemycket. Tur man får komma och hälsa på ;)
Till Linnea: Det är ingen idé att lägga ut bilder på tjockmagen än, för jag ser bara småfet ut ;) men det kommer sen när jag börjar ta form.
Igår när jag kom till stallet stod Kruse i boxen och såg alldeles jätteglad ut. Sen berättade Stefan att han hade ridit på Kruse in från hagen och att han hade varit lite busig, så jag misstänker att det hade nåt med den glada fjordhästen att göra.
Jag funderar på att skritta ett varv runt campingen idag och njuta av dagsljuset, får se om Kruse tycker det är en bra plan eller inte.
Just nu får jag lite ångest när min skärmsläckare går på, för den visar en massa bilder på Kruse från hans storhetstid. Jag vill veta NU hur hans användarbarhet kommer se ut i framtiden.
Jag har i alla fall hittat en ny stallplats, så första helgen i januari flyttar vi från Färjis. Det känns både lite läskigt och spännande, och jag kommer sakna Färjis jättemycket. Tur man får komma och hälsa på ;)
Till Linnea: Det är ingen idé att lägga ut bilder på tjockmagen än, för jag ser bara småfet ut ;) men det kommer sen när jag börjar ta form.
Tiden går sakta
Ja vad ska man säga. Linnea är nu i Australien och glassar, eller nåt ;) Och Andreas kommer hem om 2 veckor. De senaste 10 veckorna har i princip flugit förbi, men nu går tiden i ultrarapid. 9e december verkar aldrig vilja komma.
Men Kruse är det ingen förändring annat än att vi söker ny stallplats. Det känns jättejobbigt för vi trivs så bra och jag tycker inte riktigt om förändringar, men samtidigt är det nog det rätta beslutet för det skulle vara så skönt att ha honom lite närmre stan nu när han ändå inte motioneras nånting.
Dessutom är jag dräktig just nu och beräknas kalva i slutet på maj, så det är ännu en anledning till att jag vill ha Kruse nära så det inte blir så lång transportsträcka till stallet.
I övrigt så försöker jag få kontroll över Andreas 30årskalas, något som än så länge går ganska bra. Mamma och jag förbereder allt som går nu, får väl se om kontrollen tappas närmare kalasdatum ;)
Men Kruse är det ingen förändring annat än att vi söker ny stallplats. Det känns jättejobbigt för vi trivs så bra och jag tycker inte riktigt om förändringar, men samtidigt är det nog det rätta beslutet för det skulle vara så skönt att ha honom lite närmre stan nu när han ändå inte motioneras nånting.
Dessutom är jag dräktig just nu och beräknas kalva i slutet på maj, så det är ännu en anledning till att jag vill ha Kruse nära så det inte blir så lång transportsträcka till stallet.
I övrigt så försöker jag få kontroll över Andreas 30årskalas, något som än så länge går ganska bra. Mamma och jag förbereder allt som går nu, får väl se om kontrollen tappas närmare kalasdatum ;)
5 veckor kvar
Det är många som säger att det är synd om mig att Andreas är borta så som han är, och för att jag måste vara ensam, men för att vara ärlig så är det inte speciellt synd om mig. Jag är ju inte direkt nån petite liten hemmafru vars hela liv rasar för att min manliga man inte är hemma och byter däck på bilen.
Men ändå, främst äldre personer, verkar tycka otroligt synd om mig för att jag är ensam. Men är jag verkligen det, om jag inte KÄNNER mig ensam? Tillfällena jag känt mig riktigt ensam dom senaste 6 månaderna kan jag räkna på min ena hand. Det underlättar säkerligen att jag varken är speciellt social, outgoing eller ens speciellt trevlig alla gånger.
Och dom gånger det har känts olidligt tungt har jag hängt lite med Helene, som verkar ha en terapeutiskt inverkan på mig, och så har allt känts magiskt bättre sen.
Min familj har ju drabbats ganska kraftigt av att Andreas är borta, för jag åker ju och bor hos dom på helgerna, men sen har dom inte heller förstånd till att be mig vara hemma ;) Men jag åker inte dit för att slippa ensamheten, utan mer för att jag kommer bli helt avsocialiserad om jag inte åker och gör nåt på helgerna. Samma anledning till varför jag måste gå på varje hemmamatch Sundsvall har, för att jag måste socialiseras lite på veckorna också.
Men jag börjar tro att anledningen till att hela den här baletten fortlöpt ganska smidigt är för att jag i grund och botten är lite ensamvarg. Och det har säkert varit bra för min personliga utveckling också, för uppenbarligen så klarar jag mig ganska bra själv, dock behöver jag hjälp så vet jag vart jag kan få den.
Nu kan jag tycker att det är mest fascinerande när man möter nytt folk som reagerar på min situation med att dom "skulle aldrig kunna vara ifrån varann så länge". Men faktum är ju att det är inte så mycket annat att göra än att gilla läget.
När jag och Andreas varit tillsammans ett år så började han jobba i skåne, innan han drog till KS. När han var klar med det och vi blev sambos hade vi varit tillsammans i 3 år, varav två på distans. Sedan dess har han alltid snackat om att han ville åka till Affe också, men lagt det på is för att jag inte ville vara med om det.
Förra året gav jag i ett svagt ögonblick med mig, hur det gick till vete fan.. Och fast jag inte förstår hur man kan vilja åka dit, så inser jag ju samtidigt att man måste få göra det man måste göra.
För den stora frågan är egentligen hur det hade påverkat vårat förhållande om jag fortsatt sagt nej. Hade han alltid varit lite bitter över det? Hade nån försökt stoppa mig från det jag ville göra så hade jag garanterat jobbat upp ett visst agg. Så jag gjorde det rätta och sa ok, vilket jag självklart ångrat flera gånger om ;) men jag börjar vänja mig. För tänker man på vilka risker jag utsätter mig för, som kör 6-7000 mil per år i alla väglag, och pysslar med en sport som ligger 2a i skadestatistiklistan, så jämnar det nog ut sig.
Men, viktigt att komma ihåg, bara för att jag gillar läget och inte känner mig ensam, betyder inte att jag inte saknar honom varje dag, för det gör jag. Men det funkar faktiskt.
Men ändå, främst äldre personer, verkar tycka otroligt synd om mig för att jag är ensam. Men är jag verkligen det, om jag inte KÄNNER mig ensam? Tillfällena jag känt mig riktigt ensam dom senaste 6 månaderna kan jag räkna på min ena hand. Det underlättar säkerligen att jag varken är speciellt social, outgoing eller ens speciellt trevlig alla gånger.
Och dom gånger det har känts olidligt tungt har jag hängt lite med Helene, som verkar ha en terapeutiskt inverkan på mig, och så har allt känts magiskt bättre sen.
Min familj har ju drabbats ganska kraftigt av att Andreas är borta, för jag åker ju och bor hos dom på helgerna, men sen har dom inte heller förstånd till att be mig vara hemma ;) Men jag åker inte dit för att slippa ensamheten, utan mer för att jag kommer bli helt avsocialiserad om jag inte åker och gör nåt på helgerna. Samma anledning till varför jag måste gå på varje hemmamatch Sundsvall har, för att jag måste socialiseras lite på veckorna också.
Men jag börjar tro att anledningen till att hela den här baletten fortlöpt ganska smidigt är för att jag i grund och botten är lite ensamvarg. Och det har säkert varit bra för min personliga utveckling också, för uppenbarligen så klarar jag mig ganska bra själv, dock behöver jag hjälp så vet jag vart jag kan få den.
Nu kan jag tycker att det är mest fascinerande när man möter nytt folk som reagerar på min situation med att dom "skulle aldrig kunna vara ifrån varann så länge". Men faktum är ju att det är inte så mycket annat att göra än att gilla läget.
När jag och Andreas varit tillsammans ett år så började han jobba i skåne, innan han drog till KS. När han var klar med det och vi blev sambos hade vi varit tillsammans i 3 år, varav två på distans. Sedan dess har han alltid snackat om att han ville åka till Affe också, men lagt det på is för att jag inte ville vara med om det.
Förra året gav jag i ett svagt ögonblick med mig, hur det gick till vete fan.. Och fast jag inte förstår hur man kan vilja åka dit, så inser jag ju samtidigt att man måste få göra det man måste göra.
För den stora frågan är egentligen hur det hade påverkat vårat förhållande om jag fortsatt sagt nej. Hade han alltid varit lite bitter över det? Hade nån försökt stoppa mig från det jag ville göra så hade jag garanterat jobbat upp ett visst agg. Så jag gjorde det rätta och sa ok, vilket jag självklart ångrat flera gånger om ;) men jag börjar vänja mig. För tänker man på vilka risker jag utsätter mig för, som kör 6-7000 mil per år i alla väglag, och pysslar med en sport som ligger 2a i skadestatistiklistan, så jämnar det nog ut sig.
Men, viktigt att komma ihåg, bara för att jag gillar läget och inte känner mig ensam, betyder inte att jag inte saknar honom varje dag, för det gör jag. Men det funkar faktiskt.
Jag är ingen medgångssupporter, men..
Det skulle ju vara kul att inte förlora nån gång!
Jag trodde aldrig att jag skulle göra ett hockeyinlägg på bloggen, men just nu är jag lite less och har ingen att diskutera med.
Jag har för första gången köpt ett säsongskort till Sundsvall Hockey, jag har gått på 7 av 8 hemmamatcher hittills, jag fortsätter gå dit, trots att dom än så länge bara vunnit en match. Men faktum är att jag tror inte att dom kommer klara sig från kval den här säsongen heller.
Dock, sen dom blev av med sin tränare (som jag inte ens tänker nämna vid namn), så har dom ju åtminstone en chans att klara kvalet bra, för det syns redan nu att dom försöker sig på en annan spelstil, men det syns också vad fort dom faller tillbaka i gamla hjulspår när resultaten inte kommer direkt.
Nu är jag ganska van att förlora, och jag är bra på att förlora för jag har inte vinnarmentaliteten. Men jag kan ju också leva med det eftersom jag tävlar individuellt när jag tävlar. Kanske därför jag nöjer mig med att hålla på lag som för närvarande ligger sist i respektive serie.
Jag har inte varit på nån Timråmatch än, känner inget riktigt behov av det än heller, men som det ser ut nu så det enda jag finner positivt med det laget är att dom har elitseriens snyggaste målvakt. Jag tänker inte nämna honom vid namn heller, och jag må vara partiskt, men vem bryr sig egentligen?
Kollar man i lite tabeller så får man hoppa ner i Division 1 och hålla på Kovland om man vill känna vinstens sötma i det här länet, för dom har i alla fall tagit 7 segrar än så länge.
Nej jag blir faktiskt lite trött.
Jag trodde aldrig att jag skulle göra ett hockeyinlägg på bloggen, men just nu är jag lite less och har ingen att diskutera med.
Jag har för första gången köpt ett säsongskort till Sundsvall Hockey, jag har gått på 7 av 8 hemmamatcher hittills, jag fortsätter gå dit, trots att dom än så länge bara vunnit en match. Men faktum är att jag tror inte att dom kommer klara sig från kval den här säsongen heller.
Dock, sen dom blev av med sin tränare (som jag inte ens tänker nämna vid namn), så har dom ju åtminstone en chans att klara kvalet bra, för det syns redan nu att dom försöker sig på en annan spelstil, men det syns också vad fort dom faller tillbaka i gamla hjulspår när resultaten inte kommer direkt.
Nu är jag ganska van att förlora, och jag är bra på att förlora för jag har inte vinnarmentaliteten. Men jag kan ju också leva med det eftersom jag tävlar individuellt när jag tävlar. Kanske därför jag nöjer mig med att hålla på lag som för närvarande ligger sist i respektive serie.
Jag har inte varit på nån Timråmatch än, känner inget riktigt behov av det än heller, men som det ser ut nu så det enda jag finner positivt med det laget är att dom har elitseriens snyggaste målvakt. Jag tänker inte nämna honom vid namn heller, och jag må vara partiskt, men vem bryr sig egentligen?
Kollar man i lite tabeller så får man hoppa ner i Division 1 och hålla på Kovland om man vill känna vinstens sötma i det här länet, för dom har i alla fall tagit 7 segrar än så länge.
Nej jag blir faktiskt lite trött.
Körning är temat
Jag ser att det var länge sedan nu det var nån aktivitet här på bloggen. Det blir lätt så nu när Kruse inte gör så mycket. Vi var på återbesök på kliniken och det såg inte bra ut. Han var helt oförändrad, vilken jag inte tycker är speciellt konstigt eftersom jag tycker det är ganska naivt att tro att han ska bli magiskt bra på 8 veckor. Kruse själv tycker fortfarande inte att det är nåt fel på honom, utan kommer glatt springande när man hämtar honom i hagen.
Igår dammade jag av fyrhjulsvagnen och tog en tur. Kruse var väldigt lugn och sävlig tills han fick på sig selen då han förvandlades till en eldsprutande drake. Han trodde knappt det var sant att han skulle få jobba och kunde knappt stå still. Väl ute kunde han inte heller stå still utan skyggade för allt och inget, hoppade nästan in mellan skaklarna bara för att hoppa ut lika fort igen, i ren iver. Andra gången gick det dock bättre och jag kunde spänna för. Men, jag hann nästan inte komma upp i vagnen förrän draken ville iväg så vi fick ha en diskution innan vi kunde köra. Efter att ha dragit tungvagnen uppför en backe så började han tagga ner lite och kunde till och med börja ta förhållningar och sen blev det en mysig körtur.
Och istället för att bara vända när vi skulle hemåt så gjorde vi det lite svårare och backade in på en tvärgata för att vända. Man måste ju lägga in lite svårigheter i vardagen.
Förra helgen gjorde Penina sin debut på precisionsbanan. Hon var verkligen kanonduktig! Vi fick låna en riktig rockard och hon verkade trivas med att få ordentligt utrymme mellan skaklarna.
Duktiga, duktiga Penina!!
Dagen innan precisionen var jag med på HRKs klubbdressyr med deras körponny Bellis Ess. Hon var fantastiskt duktig, och sån trevlig liten ponny. Vi deltog i uppvisningsyfte och jag hoppas att vi väckte lite uppmärksamhet i alla fall.
Som det ser ut nu så faller det sig ganska naturligt att Kruse kommer få vila ett år eller kanske mer. Vi får se. Han är haltfri i skritt, så skritta får jag göra hur mycket jag vill, jag har bara svårt att motivera det till honom för Kruse anser att skritt är för småbarn och mesar.. Dock så accepterar han det bättre när han drar tungvagnen så vi kanske får köra på det så länge.
Igår dammade jag av fyrhjulsvagnen och tog en tur. Kruse var väldigt lugn och sävlig tills han fick på sig selen då han förvandlades till en eldsprutande drake. Han trodde knappt det var sant att han skulle få jobba och kunde knappt stå still. Väl ute kunde han inte heller stå still utan skyggade för allt och inget, hoppade nästan in mellan skaklarna bara för att hoppa ut lika fort igen, i ren iver. Andra gången gick det dock bättre och jag kunde spänna för. Men, jag hann nästan inte komma upp i vagnen förrän draken ville iväg så vi fick ha en diskution innan vi kunde köra. Efter att ha dragit tungvagnen uppför en backe så började han tagga ner lite och kunde till och med börja ta förhållningar och sen blev det en mysig körtur.
Och istället för att bara vända när vi skulle hemåt så gjorde vi det lite svårare och backade in på en tvärgata för att vända. Man måste ju lägga in lite svårigheter i vardagen.
Förra helgen gjorde Penina sin debut på precisionsbanan. Hon var verkligen kanonduktig! Vi fick låna en riktig rockard och hon verkade trivas med att få ordentligt utrymme mellan skaklarna.
Duktiga, duktiga Penina!!
Dagen innan precisionen var jag med på HRKs klubbdressyr med deras körponny Bellis Ess. Hon var fantastiskt duktig, och sån trevlig liten ponny. Vi deltog i uppvisningsyfte och jag hoppas att vi väckte lite uppmärksamhet i alla fall.
Som det ser ut nu så faller det sig ganska naturligt att Kruse kommer få vila ett år eller kanske mer. Vi får se. Han är haltfri i skritt, så skritta får jag göra hur mycket jag vill, jag har bara svårt att motivera det till honom för Kruse anser att skritt är för småbarn och mesar.. Dock så accepterar han det bättre när han drar tungvagnen så vi kanske får köra på det så länge.
Körhästen Penina, del 5
Förra helgen körde vi Penina igen, men jag har inte orkat skriva om det tidigare. Vi dressyrkörde lite, travade en del och provkörde lite koner.
Nu när inkörningsdelen börjar bli ett avslutat kapitel och vi fokuserar mer på utbildning så kommer det en rad med nya problem. Jag måste helt plötsligt börja ställa krav, som till exempel att hon ska gå rakt på rakt spår och inte gena i hörnen. Besvärligt. Dessutom är jag väldigt inställd på att ha Kruse i händerna när jag kör, och Penina tar mycket mindre hjälper än vad han gör. Resultatet blir att vi försöker överkompensera varandra och det blir lite struligt. Men vi får jobba på det och jag får försöka ge mindre hjälper helt enkelt.
Från och med vecka 38 kommer jag vara nybörjartränare i körning på HRK 5 torsdagar. Det känns otroligt spännande, och ganska läskigt. Jag ser fram emot när första passet är avklarat för då vet jag mer vad jag har att jobba med och hur vi ska lägga upp kursen. Jag hoppas åtminstone att jag ska kunna inspirera några till att utvecklas inom körning. Det skulle vara roligt om man kunde få ponnyföräldrar intresserade av körning också, för det är ju ett utmärkt sätt för föräldern att vara mer delaktig trots att man kanske inte kan rida.
Det är kul att köra!!
Nu när inkörningsdelen börjar bli ett avslutat kapitel och vi fokuserar mer på utbildning så kommer det en rad med nya problem. Jag måste helt plötsligt börja ställa krav, som till exempel att hon ska gå rakt på rakt spår och inte gena i hörnen. Besvärligt. Dessutom är jag väldigt inställd på att ha Kruse i händerna när jag kör, och Penina tar mycket mindre hjälper än vad han gör. Resultatet blir att vi försöker överkompensera varandra och det blir lite struligt. Men vi får jobba på det och jag får försöka ge mindre hjälper helt enkelt.
Från och med vecka 38 kommer jag vara nybörjartränare i körning på HRK 5 torsdagar. Det känns otroligt spännande, och ganska läskigt. Jag ser fram emot när första passet är avklarat för då vet jag mer vad jag har att jobba med och hur vi ska lägga upp kursen. Jag hoppas åtminstone att jag ska kunna inspirera några till att utvecklas inom körning. Det skulle vara roligt om man kunde få ponnyföräldrar intresserade av körning också, för det är ju ett utmärkt sätt för föräldern att vara mer delaktig trots att man kanske inte kan rida.
Det är kul att köra!!
Krusestjärnan
Nu är Kruse troligtvis helt bra igen efter hovbölden. Han haltar varken i skritt eller trav, men har fått stå i sjukhage hela den här veckan också för att han inte ska hitta på några dumheter. Men imorgon får han gå i riktig hage igen och jag misstänker att han kommer bli jätteglad! Tråkigt bara att då måste jag börja fokusera på hans ursprungskada igen som är bakknät.
Jag longerade honom lite idag och han är inte helt bra där. Han är bättre, men inte bra, så jag ska slå en pling till kliniken och höra med dom. Min ursprungsplan är att låta honom vila resten av året, så får se om dom vill att jag kommer in och dom tittar på honom nu eller om jag kan vänta med det till början av nästa år.
Kruse blev i alla fall mäkta glad över att få gå på ridbanan och tyckte inte alls att vi skulle kolla traven, utan han ville visa vad duktig han var på att galoppera jättesakta, nästan på stället. Sedan blev han skitsur när jag inte uppskattade hans konster. Han fick trösta sig med lite tricks efteråt och det var kul i alla fall. Vi försökte också fota lite på Emelie när hon red Trinda men nån kom ivägen hela tiden...
Linslusen
Efter att Kruse gått ut i hagen gick lite bättre att ta bilder.
Igår gick vi en promenad, Kruse och jag, i regnet. Vi tog en kort runda i skogen och han blev så glad att han gick bakom och trampade mig på hälarna.
Vi försöker ju jobba lite på alternativa aktiviteter, men behöver få tips. Har visat honom pilatesbollen och han förstår mycket väl att man ska sparka på den, men han sparkar den bara bakåt. Och så vill han sätta hoven på bollen och posera. 
Men nästa helg ska vi se om Emelie och Trinda vill vara med och bygga en hinderbana med bruksövningar. Det kan nog bli kul!
Nu kanske jag kan spänna av
Kruse visade inga direkta tecken på att bli bättre under helgen, men så igår så började vi se en ljusning. Han haltade lite, lite mindre, och idag var det större skillnad. Så nu har den fantastiska hovslagartjejen varit här och tagit bort gipset och slagit fast skor med sula och Kruse får nu gå ut i sjukhage. Äntligen, tyckte han!
Jag fick veta idag att den här tjejen kör med varmskoning, nåt som jag aldrig träffat på tidigare så det var väldigt spännande. Hon fick förklara allt hon gjorde medan jag och Stefan glodde intresserat. Kruse tog det hela med stort lugn. Det blir ganska mycket rök när man bränner på hoven, men han tyckte inte att det var nåt att bry sig om. Däremot luktade det lite skumt, men han var jätteduktig. Tyckte troligtvis att det var ganska skönt att bli skodd igen.
Efteråt fick han provgå lite och han haltar fortfarande, men det är betydligt mycket mindre, så jag ska rapportera till hovis på fredag och efter helgen eftersom hon vill veta att det går åt rätt håll.
Kruse firade sjukhagen med att både trava och ta några galoppsprång. Om han ansträngde sig lite fick han till och med in 4 språng där.
Gräs!!
Jag fick veta idag att den här tjejen kör med varmskoning, nåt som jag aldrig träffat på tidigare så det var väldigt spännande. Hon fick förklara allt hon gjorde medan jag och Stefan glodde intresserat. Kruse tog det hela med stort lugn. Det blir ganska mycket rök när man bränner på hoven, men han tyckte inte att det var nåt att bry sig om. Däremot luktade det lite skumt, men han var jätteduktig. Tyckte troligtvis att det var ganska skönt att bli skodd igen.
Efteråt fick han provgå lite och han haltar fortfarande, men det är betydligt mycket mindre, så jag ska rapportera till hovis på fredag och efter helgen eftersom hon vill veta att det går åt rätt håll.
Kruse firade sjukhagen med att både trava och ta några galoppsprång. Om han ansträngde sig lite fick han till och med in 4 språng där.
Gräs!!
Oturshästen
Kruse börjar bli en riktig följetong. Det här spiktrampet hänger fortfarande med oss. Det utvecklades (förhoppningsvis) till en hovböld, i värsta fall fraktur i hovbenet. Hade ut en jätteduktig hovslagartjej som kollade på det i fredags, han fick metacam och blev ordinerad boxvila under helgen så ska vi höras av imorgon, och visar han inga tecken på bättring då så blir det till att dra till kliniken och röntga hoven.
Jag kan inte begripa vad vi gjort för att förtjäna allt det här oflytet. Men det ska jag säga att jag skulle kunna ge alla dagens rosor i världen till den fantastiska hovslagaren som kom ut och tittade på Kruse. På fredag morgon satt jag och ringde till både veterinärer och hovslagare. Vetten tyckte att hovslagare var bäst att ta ut i första hand, men det var lättare sagt än gjort. Till slut fick jag tag i den här tjejen som inte kunde lova att hon hade tid, men hon skulle försöka att höra av sig senare på dagen.
På eftermiddagen ringde hon och sa att hon hade stuvat om hela sitt eftermiddagsschema för att hinna med mig, så jag är fantastiskt tacksam, speciellt eftersom jag inte ens är hennes ordinarie kund.
Så nu återstår att se hur Kruse verkar imorgon. Jag vill verkligen att han ska slippa allt skit nu för jag orkar snart inget mer. Eller jo det får jag ju så lov att göra, men jag VILL inte mer.
Igår följde Emelie och Denise med och red Penina och Mixer. Det gick jättebra och dom var så duktiga så. Hästarna verkade tycka det var kul också, speciellt Mixer som testade Denise lite.
Hoppade fint gjorde han i alla fall.
Penina lyckades jag inte fånga på så många kort för jag blev väldigt inne i mitt instruerande, men jag kan övertyga om att dom var jätteduktiga också.
Och nu i skrivandets stund så tror jag att Annette har lyckats värva mig som nybörjarinstruktör i körning. Bara det kan jag skriva ett helt kapitel om, för jag är uppriktigt bekymrad över att andelen duktigt körfolk börjar försvinna (främst med ålder).
När jag var liten så fanns det fullt med äldre som jag kunde se upp till, som jag blev jätteimponerad av och som gjorde att man fick nåt att sträva mot. Jag upplever inte att det är på samma vis längre, och jag tror inte att det bara beror på att jag blivit äldre, för dagens yngre förmågor verkar inte ha samma ideal som jag och mina kompisar hade i den åldern. Och det tycker jag är lite tråkigt. För jag tycker fortfarande att det är grymt imponerande med dom som bara behöver hålla sina hästar med sytrådar, om ens det, medan dom flesta nu för tiden är väldigt snabba med att betsla upp och söka snabba lösningar.
Marianne sa för ett tag sedan att jag får väl se till att bli en sån som jag såg upp till. Ja, det kanske är dags. Men då kommer vi till problemet att jag inte ser mig själv som superrutinerad, men det kan ju lika gärna vara positivt för man blir ju aldrig fullärd.
Det blir nog en spännande höst det här.
Jag kan inte begripa vad vi gjort för att förtjäna allt det här oflytet. Men det ska jag säga att jag skulle kunna ge alla dagens rosor i världen till den fantastiska hovslagaren som kom ut och tittade på Kruse. På fredag morgon satt jag och ringde till både veterinärer och hovslagare. Vetten tyckte att hovslagare var bäst att ta ut i första hand, men det var lättare sagt än gjort. Till slut fick jag tag i den här tjejen som inte kunde lova att hon hade tid, men hon skulle försöka att höra av sig senare på dagen.
På eftermiddagen ringde hon och sa att hon hade stuvat om hela sitt eftermiddagsschema för att hinna med mig, så jag är fantastiskt tacksam, speciellt eftersom jag inte ens är hennes ordinarie kund.
Så nu återstår att se hur Kruse verkar imorgon. Jag vill verkligen att han ska slippa allt skit nu för jag orkar snart inget mer. Eller jo det får jag ju så lov att göra, men jag VILL inte mer.
Igår följde Emelie och Denise med och red Penina och Mixer. Det gick jättebra och dom var så duktiga så. Hästarna verkade tycka det var kul också, speciellt Mixer som testade Denise lite.
Hoppade fint gjorde han i alla fall.
Penina lyckades jag inte fånga på så många kort för jag blev väldigt inne i mitt instruerande, men jag kan övertyga om att dom var jätteduktiga också.
Och nu i skrivandets stund så tror jag att Annette har lyckats värva mig som nybörjarinstruktör i körning. Bara det kan jag skriva ett helt kapitel om, för jag är uppriktigt bekymrad över att andelen duktigt körfolk börjar försvinna (främst med ålder).
När jag var liten så fanns det fullt med äldre som jag kunde se upp till, som jag blev jätteimponerad av och som gjorde att man fick nåt att sträva mot. Jag upplever inte att det är på samma vis längre, och jag tror inte att det bara beror på att jag blivit äldre, för dagens yngre förmågor verkar inte ha samma ideal som jag och mina kompisar hade i den åldern. Och det tycker jag är lite tråkigt. För jag tycker fortfarande att det är grymt imponerande med dom som bara behöver hålla sina hästar med sytrådar, om ens det, medan dom flesta nu för tiden är väldigt snabba med att betsla upp och söka snabba lösningar.
Marianne sa för ett tag sedan att jag får väl se till att bli en sån som jag såg upp till. Ja, det kanske är dags. Men då kommer vi till problemet att jag inte ser mig själv som superrutinerad, men det kan ju lika gärna vara positivt för man blir ju aldrig fullärd.
Det blir nog en spännande höst det här.
