TeamTanja

Jag hoppas det här är sista maguppdateringen jag gör. På måndag är beräknat datum och bebisen visar inga tecken på att vilja komma ut.

17e maj var jag i Stöde för att övervaka Marianne när hon skulle precisionsköra Mixer. Jag är inte helt nöjd med Mixer för när det var hans tur att köra så la han i handbromsen. Sjukt provocerande att stå på sidan av då kan jag säga! Men han var fin på uppvärmningen och gjorde sig snygg på bild iaf.





Det är även kul att han inte bara består av en stor mage med ett fint huvud längre, utan nu har han ju fått en riktig liten ponnykropp!

Dagen efter begav Andreas och jag oss på en dagstur till Göteborg för att hämta hem en bil. WYP:en har som bekant åkt på skroten efter att ha blivit påkörd bakifrån, något som jag sörjde väldigt mycket för jag tyckte bra om den bilen, men den sorgen har jag kommit över nu efter att ha träffat den nya bilen! Jag önskar liksom att jag kunde få plats med den i soffan så jag kan gosa med den på kvällarna istället för att den ska behöva stå ensam ute på en parkering hela natten.
Smolket i bägaren är att jag måste rycka upp mig och skaffa BE-kort för att få dra transporten. Det stör mig helt vansinnigt eftersom det är samma släp som jag redan kört runt med i 7 år, och nu ska jag behöva lägga energi på ett till kort bara för att den här bilen väger några hundra kg mer än förra. Jag förstår helt ärligt inte skillnaden.

Trots att det känns som om jag inte behöver Andreas nu när jag är helt begeistrad i bilen så har han faktiskt varit ganska bra att ha. Han har hjälpt mig bära höbalar, matkassar och diverse annat tungt eftersom jag rör mig med samma fart och smidighet som en sköldpadda nu för tiden.
Igårkväll kände jag mig yr och darrig så då skjutsade han ut mig till stallet så jag kunde ta in hästarna och slapp köra själv. Snäll sambo! Som tack för det gnuggade Kruse av sig en massa hår på hans tröja som sen spred sig i hela bilen.



Jaha, såhär ser vi ut nu då. 20 kg upp, en hel del vätska, ett gäng kakor och ett stycke bebis. Jag ser så fram emot när jag kan börja tappa vikt igen. Blir ju andfådd av minsta lilla rörelse nu, men kan säga att jag är ytterst tacksam över att inte behöva vara höggravid mitt i värsta sommarvärmen eftersom jag redan nu pimplar isvatten för att hålla lagom kroppstemperatur. Men snart, snart börjar nästa kapitel av det här. Ska bara komma på ett sätt att skrämma ut ungen först..

Nu börjar kroppen göra ont. Inatt har jag dragits med nåt som kan liknas vid mensvärk hela natten, sjukt irriterande. Dessutom känns det som knivar i ljumskarna så fort jag rör mig. Tur att jag får ta saker i min egen takt så det går bra ändå, men jag skulle ändå önska att bebis kikar ut snart. Andreas kommer hem imorgon så efter det tycker jag att det inte finns några hinder för att komma till världen, och trots en väldigt komplikationsfri graviditet är jag inte så jättesugen på att gå över tiden. Men vi får väl se.

Men, nu har iaf dom första babykläderna intagit lägenheten tack vare Terese och Nils. Vi fick ärva 3 oanvända plagg av Nils. Jättefina!



Jag verkar ju ha börjat boa lite och häromdagen gick jag loss ordentligt med symaskinen. Resultatet blev ett lapptäcke av rester från Elvis lapptäcke. Fleece på ena sidan.



Och så blev det ett babynest där framtida unge kan ligga säkert utan att råka rulla iväg.



Nästa projekt är att sy en tunn bomullsfilt att ha när det inte är så kallt ute, sen är jag nog klar för stunden iaf.

Kruse har varit ganska billig på sista tiden. Han verkar lida av kraftiga vårkänslor och sånt som inte varit ett problem tidigare har tydligen blivit jättejobbigt, så som att bli ensam kvar i hagen. Häromdagen fick han springa lös på ridbanan en stund och var helt upp i tok. Reste sig, sparkade, tog sats för att hoppa ut men ändrade sig i sista stund till att vilja krypa under staketet istället för att till sist ändra sig till att det nog var bäst att låta bli båda. Helt ärligt så var jag orolig över att inte kunna hålla honom tillräckligt för att få in honom i stallet igen, men det gick bra, med en hel del svordommar.
Problemet är att jag inte törs göra speciellt mycket med honom för gör han ett ryck med mig så gör det ju så himla ont. Men han är ju iaf fin och trevlig när han står still och äter.



Nej nu längtar jag till kanonkulan försvunnit från min mage och jag läkt ihop så jag kan komma upp på hästryggen och tukta fjordskrället lite!

Är det nu man kan kalla sig höggravid? Helt plötsligt börjar kroppen göra ont här och var, det är svårt att sova på nätterna pga det och inatt verkar snorungen ha sparkat till riktigt hårt på ett av mina revben så det gör ont fram i bröstkorgen till revbensfästet i ryggen.


Vecka 36

För att göra det värre så rullar sig Kruse hela tiden och jag försöker undvika att borsta honom så mycket i fällningstiden eftersom jag blir så allergisk då. Dålig kombo! Idag rinner ögonen och näsan så jag håller på att bli galen. Är dessutom helt mosig i huvudet och har inte gjort nåt vettigt idag förutom varit i stallet på morgonkulan. Det var iofs jättehärligt i solen. Satt och tittade på hästarna i hagen en lång stund innan jag åkte hem igen.





Hoppas det här vädret håller i sig länge nu för Kruse vill att gräset ska komma igång på riktigt snart.

Veckorna rasar framåt och jag är redan i vecka 35 nu. Känns inte alls stressande, nehej då. Men allt ser bra ut, magen växer, bebisen är rörlig och har börjat krypa lite neråt och vågen pekar för närvarande på +14 kg. Känner mig inte speciellt tung dock, och bär utan problem vattenhinkar till hagen så vikten verkar inte tära på kroppen speciellt mycket. Men jag länktar efter saker som jag vill göra när kanonkulan ramlat ut.


Vecka 35


Såhär var jag i vecka 8

Ibland förfäras jag över hur synd det är om vissa människor som uppenbarligen aldrig träffat en fin fjordhäst förut. Idag var Kruse sällskap i stallet när Kattegatt fick fötterna verkade, och hovslagaren tyckte det var så trevligt att se en fjordhäst som inte var tjock.
I mina ögon är ju Kruse lika muskelfattig och heffaklumplik som mig just nu, men det är ju skönt att andra inte uppfattar honom så. Dock hade det ju varit roligt att höra vad dom tyckt om dom träffat honom när han faktiskt var i form.


Ganska precis ett år sedan



4e juni 2011, dagen innan han blev halt.

Nu har Kruse och Kattegatt bekantat sig i några dagar och dom verkar trivas jättebra ihop. Kruse lärde henne snabbt vart man kunde hitta goda rötter och dom delar på allt, äter ihop och dricker ihop.



Den enda nackdelen jag kan hitta är att Kruse nu börjat rulla sig i leran hela tiden, så nu blir det väl en lång period av damm...



Men har är i alla fall en väldigt glad fjordhäst nu.

Jag har hunnit vara i stallet ganska mycket den här veckan eftersom jag inte jobbar längre i väntan på bebis. Enligt uträkningar är det 51 dagar kvar till beräknad landning och det känns just nu som en hel evighet. Jag börjar dessutom känns mig rätt tjock trots att magen egentligen är ganska smidig fortfarande. Men jag längtar så till jag kan ha mina vanliga kläder igen, och så är jag helt sjukt ridsugen.

Idag blev en tidig morgon i stallet för vi skulle släppa ihop Kruse med en ny häst som kom i fredags. Ett 3-årigt arabsto som heter Kattegatt. Jättesöt liten häst.
Kruse har ignorerat henne ganska kraftigt ända till idag när dom hamnade i samma hage, då blev reaktionen mer "en tjej, en tjeeej i min hage!" medan Kattegatt var mer intresserad av att undersöka sin nya hage.
Men det blev ett väldigt lugnt ihopsläpp, inga skrik eller sura miner, utan dom travade glatt runt en liten stund, delade på en hötuss och såg allmänt glada ut.

När kameran kom fram blev jag åter påminnd om hur fotogenisk Kruse är...




Kruse och Kattegatt

Nu var det längesedan jag skrev igen, men trots det så har det varit lite aktiviteter med Kruse.
Moa var och red några dagar efter Helene och det såg himla fint ut. Den tanke som for genom mitt huvud då var att hon skulle minsann inte ha några problem att ha Kruse i form ett helt dressyrprogram.
Knät såg bra ut också, men nån vecka senare så såg det värre ut igen så han hade väl gjort nån dumhet i hagen och dragit till sig. Så det går lite upp och ner det där, men sålänge det är lite framsteg så är jag nöjd.

Sen har vi varit med på två PNH träningar. Jag tänkte vara med mest för att vi ska ha nåt att göra och det har varit intressant. Kruse tycker det är lite konstigt men har varit ganska duktig iaf.

Den här helgen har jag hållit på att mocka hagen. Det har tinat så mycket dom senaste veckorna att det blir alldeles sörjigt med all skit som ligger och dräller. Idag försökte Kruse göra sitt bästa för att hjälpa/sabotera för mig. Så fort jag vände ryggen till så välte han ut skottkärran, sen ville han gnaga och nosa på krattan och kraffsa på spaden. Jag trodde jag skulle bli galen till slut. Antog att han ville hitta på nånting så vi gick på en promenad där han slet sig två gånger. Det var ju ingen riktig katastrof för vi gick runt i sommarhagen och han sprang varken särskilt långt eller var svårfångad, men galet irriterande var det.
Han verkar lida av kraftiga vårkänslor för nu duger det inte att äta hö längre, utan han tycker jag ska trolla fram lite gräs. Så lagom lätt... Jag håller tummarna att han ska få en hästkompis snart så att han inte behöver ta ut all överskottsenergi på mig.



Med magen är det fortsatt bra. Jag har fått klartecken från försäkringskassan så nu behöver jag bara jobba en vecka till innan jag får gå hemma heltid. Skönt! Jag blev så glad att jag satte mig och stortjöt en liten stund innan jag sansade mig. Dock var det nåt strul med mina anställningspapper, men det löste min arbetsgivare med att ge mig en fast anställning. Inte illa!
Nu har jag ju mått ganska bra och varit fräsch i kroppen sen jag slutade med illamåendet i vecka 12. Hade en släng av foglossningar i några veckor också men det gick över och jag har ju kunnat jobba precis som vanligt, dock har jag varit aningens långsam för att jag försökt att ta det försiktigt ändå.
Förra veckan började jag berätta för några kunder att jag snart skulle vara långledig och dom hade inte märkt att jag tjocknat nåt alls och blev jätteförvånade när jag sa att det är kläckning om 2 månader. Har fått kommentarer från många att magen inte ser så stor ut, fast jag känner mig som en boll, men det är väl för att jag är van att vara smalare.


Vecka 31

Men magen följer kurvan iaf så det är ingen fara, och vid senaste vägningen hade jag gått upp 10 kg så jag är ju inte tunn direkt.

Nu har Helene varit och ridit och trots att Kruse kanske inte visade sig från sin mest exemplariska sida så måste jag säga att det gick ganska bra. Hans dåliga knä såg mycket bättre ut och jag är så glad att jag skulle kunna sätta mig ner och stortjuta. Det är en sån otrolig lättnad att han kanske inte alls är dömd till sällskapshäst, för han vill verkligen inte vara det, utan kanske kan funka i dressyren åtminstone.
Dessutom kommer han att sättas igång igen tidigast till hösten så han har mer vilotid på sig att läka. Men just nu känns det väldigt hoppfullt och det ska bli väldigt roligt att se Moa rida honom till veckan. Jag är så glad!

Idag har jag tre månader kvar och en viss stress har börjat infinna sig, främst för att jag fortfarande inte vet hur länge jag måste jobba, och så är det bara 3 månader kvar till livet aldrig kommer bli som det en gång var förut. Det behöver visserligen inte betyda nåt negativt men det okända är ändå lite läskigt.
Mina hormoner spelar också en del spratt just nu. Jag har utvecklat värsta separationsångesten för när Andreas ska åka nånstans. I helgen var han i ö-vik och fiskade medan jag var kvar hemma och gosade med Kruse och var ständigt sur och grinig över att Andreas inte svarade i telefon när jag tyckte att han borde det. Dessutom vaknade jag i vild panik natten till söndag för att jag drömde att han dött i Afghanistan. Det var länge sedan jag upplevde sån ångest, tur att det gick bra i riktiga livet.


Vecka 28

Förra helgen var vi in på förlossningen en sväng. Jag hade haft sammandragningar sen 7tiden på söndagmorgon, och dom gav inte riktigt med sig trots att jag låg och vilade hela dagen, så vid 12 ringde jag in och frågade vad jag skulle göra.
Troligtvis hade jag hamnat i en ond cirkel när jag blev stressad av att inte veta om det var allvarligt eller inte så trots att jag vilade slappnade jag inte av. Men jag blev undersökt i alla fall och allt såg bra och normalt ut så jag fick åka hem igen efter att dom tittat färdigt och jag fått en bricanylspruta i benet och vilat lite till.
Nu har allt gått tillbaka till det normala igen och det känns himla skönt.

Kruse lever också och mår bra. Han fick jättegoda referenser av stallägaren (som är hästrädd) igår. Han tyckte det var så trevligt att Kruse alltid kommer fram och hälsar när han går med hundarna förbi hagen. Han kände sig inte rädd för Kruse alls eftersom han ger ett så coolt intryck jämfört med dom andra hästarna. Bra tycker jag!
Dessutom har det hänt flera gånger nu att Kruse inte ser halt ut när han busar runt i hagen. Idag fick han springa lös på ridbanan och göra bus. Hovarna var mer i luften är på marken, men när jag väl fick honom att trava så såg han normal ut, men jag litar ändå inte på det, så nu ska Helene komma och rida på fredag så jag kan inspektera honom under ryttare. Törs jag hoppas att han blivit bättre?
Roligt nog fick jag tre glada ryttaraspiranter på väldigt kort tid, hoppas bara att Kruse sköter sig nu då.



Jag misstänker att den gule kommer bli jätteglad över att få jobba lite.

Imorse när alla hästar var utsläppta och sysslorna gjorda så påstod Kruse att han ville hitta på nåt kul. Min motivation var ganska hög för vädret är jätteskönt och igår upptäckte jag några skogsmaskiner som jag tycker Kruse borde bekanta sig med. Ännu ett steg mot idiotsäkerheten ;)



Lite läskig var den allt, men när vi gått under armen på den några gånger så bestämde vi att den nog inte var så farlig ändå.




Inspekterad och godkänd

Det blev en väldigt härlig morgonpromenad över lägdan i det fina vädret, och förhoppningsvis tar vi oss ut på en ridtur imorgon.

På bebisfronten händer det inte så mycket. Magen växer och det är full rulle där inne men annars känns det lugnt. En begagnad barnvagn har inhandlats från blocket, men jag har inte fått hem den än så jag vet inte om det är nåt rat eller inte. Fick den väldigt billigt så jag känner mig skeptisk, men jag får väl skylla mig själv som köper nånting osett.
På måndag ska jag skicka in ansökan om gravidpenning och se om jag får det beviljat. Jag hoppas verkligen att det går igenom för jag kommer inte klara av att jobba hela vägen fram. Hade jag haft ett arbete där jag kunde välja att ta det lugnt och göra saker i en mer anpassad takt hade det nog inte varit nåt problem, men jag känner ju i ryggen och magen redan nu att det inte är bra att hålla på så som jag gör. Frågan är ju om försäkringskassan förstår det.


Vecka 25

Imorgon blir jag 27, och det känns urgammalt! Det betyder ju att jag är vuxen nu, och hur ska det gå?

Idag gick jag och Kruse en kort sväng på ridbanan. Snacka om att han gick helt bananas när jag kom med sadeln. Det frustande vilddjuret stod på stället och studsade medan jag sadlade, tränset kunde han knappast få på sig fort nog och sen var det full fart ut.
Eftersom det finns en uppstigningspall utanför stallet tänkte jag i mitt enfald att då blir det ju smidigt att komma upp, men icke. Hästrackarn kunde inte stå stilla tillräckligt länge för att jag skulle hinna upp på pallen, än mindre hinna upp på honom, så vi fick vackert gå några varv på ridbanan innan han taggat ner så pass att det räckte med att jag rabblade ett gäng svordommar för att han skulle stå still.
Trots att jag inte ridit på så länge så kändes det helt som vanligt att sitta i sadeln och Kruse visade sig från sin bästa sida och tuggade på bettet och tyckte att han var superduktig. Riktigt trevligt var det, och jag var bara lite, lite öm i fogarna efteråt. Men helt klart värt det!


Kanske världens gladaste fjordhäst

Nu har Kruse bott i sitt nya stall en vecka, och jag har precis kommit hem från morgontjänstgöringen och håller som bäst på att inta en stadig portion havregrynsgröt.
Första helgen i stallet gick bra, tycker jag. I måndags när jag och syrran kom dit så var inte Kruse i sin hage. Efter mycket sökande så hittade vi honom längst bort i dom andra hästarnas hage där han försökte gömma sig i en skogsdunge. Troligtvis hade han smitit in till dom, och sen åkt på stryk för han hade några sparkskador på baken och ena hasen. Inget som verkade jätteallvarligt, men han var lite öm, och vansinnigt sårad över att dom andra hästarna varit så taskiga med honom.
Jag, som varit ganska lugn en längre tid nu, blev jättenojjig att han skulle göra det igen och få benet avsparkat, så ringde alldeles upp i varv till Andreas dagen efter och bad honom åka till stallet och titta så alla hästarna var på sin plats. Snällt nog så gjorde han det och resten av veckan har allt varit i sin ordning.

Kruse gör sitt bästa för att försöka förstå nya ställets rutiner, och har därmed också hamnat i nåt sorts snorungetrots där han testar mitt ledarskap. Jag måste vara superkonsekvent för att han ska skärpa till sig och vara något så när trevlig, men det går väl över snart hoppas jag. Vi skulle behöva tips på lite övningar att sysselsätta hjärnan med också, för i sitt trotsande så gör han nästan vad som helst för att bli aktiverad. Men min fantasi är ur funktion för tillfället.

Nu är det två nätter i det nya stallet och Kruse verkar ta det bra. Imorse var han mycket lugnare så jag tror han kommer anpassa sig alldeles utmärkt. Höet smakar gott och han skulle bra gärna vilja gå tillsammans med dom andra hästarna nu. Han har dessutom flörtat in sig hos en lågrangad söt arabtjej som jag tror skulle gå jättebra med honom. Men jag tror vi väntar med att släppa ihop alla hästarna till nästa helg, för jag vill ju gärna vara med och övervaka det hela.


God mat